William Makepeace Thackeray föddes i Calcutta. Hans familj gjorde sig en förmögenhet på Ostindiska kompaniets verksamhet i Indien. Efter faderns död skickades William till England för att via engelska internat uppfostras till en riktig engelsk gentleman. Omdömena om honom från skolan var emellertid att han var en "lat, hafsig, fräck slyngel". Själv har Thackeray sagt att han som barn blev "pryglad till liknöjdhet" och senare "hånad till inbundenhet och tvärhet". Tiden på universitetet i Cambridge blev lyckligare. Han bildade en essäklubb och umgicks med litterära vänner som Alfred Tennyson och Edward Fitzgerald. Någon akademisk examen blev det inte. När han ärvde en förmögenhet reste han bl.a. till Tyskland, där han tog intryck av Goethe och Schiller och samtidigt fick lite distans till "the English way of life". Arvet försvann snabbt, inte bara genom spelskulder och resor, utan också på grund av en finanskrasch i Indien, där pengarna var placerade. I Paris gifte han sig av kärlek, vilket inte var allom givet vid den här tiden och i dessa kretsar. Efter att den unga Isabella fött tre barn, varav ett dog, drabbades hon av en mental kollaps, som hon aldrig återhämtade sig ifrån. Hon tillbringade resten av livet på vårdhem. William Thackeray fick ensam uppfostra sina flickor. Det liv han nu levde fick honom att distansera sig ytterligare från de engelska överklassmaneren han var uppfödd med. Som familjeförsörjare var han tvungen att leva på sin penna och var under 1830-talet verksam som journalist och illustratör i London och Paris. Punch och Fraser´s Magazine var bara några av de tidningar där hans vassa satir, med udden riktad mot snobberi och socialt hyckleri, publicerades. Först på 1840-talet började han bli känd som författare. Långt efter sin död har hans främsta verk "Fåfängans marknad" (1847-48, Vanity Fair) betraktats som en av de oundgängliga romanklassikerna.