Två år innan presidenten och kommunistpartiets ledare Josip Broz Tito dog, föddes Sasa Stanisic i ett land som fortfarande bar namnet Jugoslavien. Genom hans hemstad Visegrad i nuvarande Bosnien-Hercegovina rann floden Drina som aldrig upphörde att fascinera pojken. Snart skulle många lik dumpas i dess vatten. Så länge Titos ande fortfarande svävade över landet var det inget problem att ha en mamma som var bosnisk och en pappa som var serb, men under Sasas uppväxt skulle den saken förändras. 1991 erkändes utbrytarstaten Kroatien av Tyskland, med EU-stöd i ryggen. Bush-administrationen bedrev ekonomisk krigföring, krävde i vanlig ordning privatiseringar och marknadsreformer. Arbetslösheten tilltog, gamla oförrätter gjorde sig påminda och etniska konflikter blossade upp. 1992 tog militären över Sasas hemstad, kriget var ett faktum. Familjen flydde hastigt till Heidelberg i Tyskland, där en farbror redan bodde. Från början trodde familjen att de snart skulle kunna återvända, men kriget drog ut på tiden. Sasa lärde sig tyska genom att läsa bl.a. Kafka, uppmuntrades i sitt skrivande av en lärare i skolan och satsade sedan på studier vid Deutsche Literaturinstitut i Leipzig, trots att föräldrarna till slut flyttade vidare till USA. Han finansierade sina studier genom att klippa häckar och sköta trädgårdar hos rika människor som var på semester. Eller också arbetade han morgon och kväll på café. Sedan hans första roman kommit ut bodde han ett tag i Österrike, och reste också mycket.