Den norska författaren Amalie Skram föddes och växte upp i Bergen. Fadern hade arbetat sig upp till självförsörjande affärsman men övergav familjen sedan han blivit ruinerad. Modern såg till att dottern fick gå i en bra skola. Som vuxen fortsatte Amalie Skram att avancera socialt på egen hand. Hon var bara 18 år när hon första gången gifte sig med en förmögen sjökapten som hon följde på resor runt världshaven. Hon fick två söner. Skram skrev tidningsartiklar om litterära och religiösa ämnen som fick stor uppmärksamhet och både positiva och negativa mottaganden. Hon var en av de första kvinnliga författarna som försörjde sig på sitt skrivande. Skram skilde sig 1878 och gifte 1884 om sig med den danske litteratören Erik Skram. Tillsammans bosatte de sig i Köpenhamn och genom maken blev hon politiskt engagerad och introducerad i Christianias liberala kretsar. Hon tog intryck av 1880-talets probleminriktade litteratur och hennes författarkarriär tog fart på allvar. Bjørnstjerne Bjørnson blev en livslång kamrat. Skram fick en dotter och hon splittrades successivt mellan arbetet som författare och ansvaret för hemmet. Efter sin andra skilsmässa 1899 måste hon ensam försörja sig och dottern. Amalie Skram vistades periodvis på mentalsjukhus. Skrivandet blev för henne en väg att ta sig ur personliga kriser. Strax innan hon dog blev hon egensinnig och inbunden och lyckades inte med skrivandets hjälp arbeta sig ur sin inneslutenhet. Hon dog fattig och bortglömd i Köpenhamn.