Sa’di betraktas som en av de stora klassiska persiska författarna. Han levde på 1200-talet, men hans exakta födelsedag är oklar. Troligen föddes han runt 1200, men en del källor hävdar att det var 25 år tidigare – andra att han föddes först 1213. I en av Goethes dikter finns det en rad om Sa’di: "Han blev 116 år han!" Biografin är osäker och bygger mycket på legender och hans egna historier – som inte alltid var helt sanningsenliga. Sa’di föddes i Shiraz i nuvarande Iran. Fadern, som var en mindre poet och tjänsteman hos fursten i Shiraz, dog tidigt. Den senare tog dock hand om pojken och satte honom i skola. Studierna fortsatte sedan vid den välrenommerade Nizamiyahögskolan i Bagdad, där han deltog i traditionella studier av islam och persisk litteratur. I skuggan av de mongoliska härjningarna vid den här tiden reste Sa’di under tjugo år eller ännu längre runt i länder i Mellanöstern, i Nordafrika och i delar av Asien. Till skillnad från Marco Polo, som reste under samma århundrade i samma område, rörde sig inte Sa’di i de rika kvarteren. Han umgicks med utsatta människor som med knapp nöd undgått mongolernas framfart, han samtalade med köpmän, bönder, vägfarare, predikanter och tjuvar. Han levde ett enkelt liv. Ressällskap var ofta de vandrande dervischerna, sufiska sammanslutningar som kom nära Gud genom sin extatiska dans. När han återvände till sin hemstad fick han ett varmt välkomnande av stadens härskare. Det var först vid återkomsten som han skrev sina huvudverk. Som en gest mot den lokale härskaren antog han författarnamnet Sa’di. Hans egentliga namn var Masharrif al-Din ibn Moslih al-Din, eller åtminstone någon näraliggande variant på det. Under sina resor upplevde han många äventyr, såg krigets härjningar på nära håll, satt själv som fånge hos korsriddarna, lärde känna olika samhällsklasser, gifte sig två gånger och förlorade en son. Han har inte för inte blivit kallad medkänslans diktare, som delade med sig av sin visdom hur man gör det bästa av situationen. De mest kända av hans verk är "Lustgården" (1257, Bustan) och "Golistan eller Rosengården" (1258, Gulistan). Den första är på vers och består av moraliska historier som illustrerar muslimska hedersord som rättvisa, tolerans, måttlighet och förnöjsamhet. Den senare är huvudsakligen på prosa men det finns korta dikter insprängda. Aforismer, goda råd och humoristiska inslag blandas med filosofiska utläggningar och delvis självbiografiska historier. Vår tids läsare bjuds på en rik skildring av livet under den här tiden. Dervischernas asketiska liv hyllas och ställs emot den som är hänvisad till kungars välvilja. Sa’di skrev också en del verk på arabiska.