Den franske poeten Charles Marie René Leconte de Lisle föddes på ön Réunion, en koloni i Indiska oceanen. Han tillbringade uppväxten omväxlande där och i faderns hemlandskap Bretagne, började 1837 studera juridik i Rennes och fick vid den här tiden sina första dikter publicerade. 1846 slog han sig för gott ner i Paris, medarbetade i tidningar som krävde slaveriets upphävande och förespråkade den utopiske socialisten Fouriers idéer och välkomnade revolutionen 1848. Men den gjorde honom så besviken att han snart vände sig bort från samhället och i sin pessimism sökte en livsmening i konstens fulländning. Han drog sig fram som fattig journalist, översättare och privatlärare, men de ekonomiska bekymren avtog med stigande berömmelse och under 1860-talet blev han ledare för de så kallade Parnasspoeterna, en heterogen skara som samlades kring Gautiers paroll "l´art pour l´art" – konsten för konstens egen skull. De presenterades 1866 i antologin "Le Parnasse contemporain", och kom att få en stor betydelse för det sena 1800-talets franska diktning - de anses ha förebådat symbolismen och mer i allmänhet den franska modernismen. Till kretsen hörde diktare som Théodore de Banville, den framtida Nobelpristagaren (1901) Sully Prudhomme och Baudelaire. Parnasspoeterna ställde mot romantikens subjektivism en distanserad objektivitet inspirerad av den vetenskapliga positivismen, de dyrkade skönheten, eftersträvade estetisk harmoni och språkligt virtuositet, avsade sig alla förbindelser med det samtida samhället och sökte gärna sina ideal i antiken. Och i allt detta var alltså Leconte de Lisle en central gestalt, vördad som en mästare av de adepter som regelbundet träffades i hans hem och en alltmer uppburen diktare. Han invaldes 1886 i Franska akademin med starkt stöd av Victor Hugo, vars plats han intog. Leconte de Lisle dog i byn Voisins, begravdes på Montparnassekyrkogården och tillägnades ett monument i Luxembourgträdgården.