Ann-Helén Laestadius är född och uppvuxen i Kiruna. Hennes mamma är nordsame och pappan är svensk tornedaling. Hemma pratade man bara svenska eftersom Ann-Heléns mamma tillhörde den generation som under sin skolgång tvingats prata svenska istället för samiska och därför bestämt sig för att inte lära sina barn samiska. När Ann-Helén började skolan och såg hur de samiska barnen mobbades för sitt språk och sitt utseende bestämde hon sig själv för att låtsas vara helt och hållet svensk. Under många år levde hon därför dubbelliv genom att vara svensk i skolan i Kiruna, men same hemma hos mormor och morfar på helger och skollov. I Soppero fick hon vara med kusinerna i renskogen och kände sig som same trots att hon inte förstod allt som sades. Det var inte förrän hon gått ut gymnasiet som Ann-Helén kände att hon ville koppla ihop sina båda identiteter. I intervjuer har hon berättat om svårigheterna, hur hon från svenskt håll får utstå negativt bemötande som same och hur hon från de egna leden ifrågasätts eftersom hon inte talar språket. Både hon och hennes syster har försökt att i vuxen ålder lära sig samiska, men grammatiken är svår och hon tror inte att hon kan skriva en roman på samiska.