Den ryske poeten, prosaisten och dramatikern Jevgenij Jevtusjenko föddes i Zima, ett litet stationssamhälle vid Transsibiriska järnvägen, nära Irkutsk och Bajkalsjön. Hans farfar, som hade deporterats till Sibirien av tsarregimen, gick under i Stalins utrensningar, liksom hans morfar. Efter föräldrarnas skilsmässa flyttade Jevtusjenko med modern till Moskva, de evakuerades vid det tyska angreppet 1941 till Zima men återvände 1944. Han relegerades från skolan, men kom in på Gorkij-institutet, där han studerade litteratur 1951-54. Några år senare var han en internationellt berömd poet, som gjorde bejublade uppläsningar över hela världen. Han betraktades som talesman för en generation, kom att symbolisera tövädret i det kalla kriget och hade inte minst i USA en stor publik. Tiotusentals människor kunde besöka hans uppläsningar, diktsamlingarna trycktes i en förstaupplaga på 100 000 exemplar, och den unglitterära tidskriften Junost, där han medarbetade, nådde en upplaga på två miljoner. Jevtusjenko ömsom tolererades och trakasserades av sovjetmyndigheterna, beroende på politisk konjunktur och eget agerande. Han kritiserades för en alltför försonlig hållning till regimen, och när han 1987 blev hedersmedlem i American Academy of Arts and Letters avgick Joseph Brodsky i protest. Men Jevtusjenko har även lovordats för sina protester mot inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och behandlingen av Solzjenitsyn. Senare skapade han opinion mot Bajkalsjöns förstöring, 1990 blev han ordförande i ryska PEN, och 1993 fick han en medalj för sina insatser vid kuppen mot president Gorbatjov 1991.