Romanförfattaren Panait Istrati föddes i den rumänska hamnstaden Braila, som son till en grekisk smugglare och en rumänsk tvätterska. Som tolvåring lämnade han hemmet, och påbörjade det äventyrliga vagabondliv som kom att bli grunden för hans författarskap och göra honom själv smått legendarisk. Han reste till en mängd länder framför allt kring Medelhavet, drog sig fram på oräkneliga jobb och lärde sig arabiska, italienska och tyska. Före första världskriget deltog han i organiserandet av de första strejkerna och upproren i Rumänien, varefter han gifte sig och slog sig på grisuppfödning – i bägge fallen med dåligt resultat. Hustrun lämnade honom 1916, och Istrati gick till fots till Schweiz, där han lärde sig franska – det språk han kom att skriva på – genom att läsa klassikerna. 1921 befann han sig fattig och sjuk i Marseille, där han försökte ta sitt liv. Hans avskedsbrev nådde den franske författaren Romain Rolland som såg hans potential, uppmuntrade honom att skriva och senare kom att kalla honom "Balkans Gorkij". Från att ha varit socialist blev Istrati kommunist, och 1927 reste han full av entusiasm till Sovjet. Men han återvände desillusionerad, skrev kritiskt om sina drömmars land, fördömdes av sina forna kommunistvänner och bröt med sin förebild Rolland. 1934 återvände Panait Istrati till Rumänien, försvagad av den tuberkulos som länge plågat honom. Han dog i Bukarest.