Den ungerske poeten, prosaisten och dramatikern Gyula Illyés föddes på ett storgods där föräldrarna var tjänare i en närmast feodal miljö. Fadern var smed, familjen hade det bättre än den närmaste omgivningen och Gyula Illyés fick möjlighet att gå i skolan och sedan fortsätta till universitet i Budapest. Han blev tidigt politiskt radikal, slogs som soldat i den ungerska Röda armén, men måste när den kortlivade Rådsrepubliken kollapsat 1919 lämna landet. Som flykting i Paris försörjde han sig på grovarbeten medan han studerade vid Sorbonne-universitetet och umgicks med tidens avantgardeförfattare, exempelvis Aragon, Breton, Éluard och Tzara. 1926 återvände Illyés till Ungern, där han kom att få en framträdande plats i såväl det litterära som det politiska livet. Han var redaktör för viktiga litterära tidskrifter och en aktiv kritiker av Horthy-diktaturen och de sociala missförhållanden han lärt känna som barn. Under 1930-talet var han en ledande kraft i den s.k. populiströrelse som ville avskaffa det halvfeodala systemet, han varnade tidigt för det tyska hotet mot Ungern, och när landet ockuperades 1944 gick han under jorden. Efter kriget blev han parlamentsledamot för ett bondeparti, och välkomnade i den egenskapen den sovjetinspirerade jordreformen 1945. Men när kommunistpartiet 1947 stal makten blev Illyés desillusionerad, hans förhållande till regimen kom att präglas av ömsesidig misstro och han stödde revolten 1956. Trots att han periodvis tystades och fick skriva för byrålådan lyckades han ändå publicera dussintals böcker och bli ett av den ungerska litteraturens tyngre namn.