Den brittiske författaren och kritikern William Hazlitt föddes i Maidstone i Kent. Föräldrarna var intellektuella radikaler, influerade av tidens revolutionära tänkare och förkämpar för såväl världslig som religiös frihet. 1783 flyttade familjen till Amerika, där fadern som var präst predikade i de nyligen självständiga kolonierna, men den återvände några år senare till Shropshire, där Wiliam Hazlitt växte upp. Tanken var att han skulle bli präst, men han lämnade sitt college och fjärmade sig alltmer från religionen. 1798 mötte han de så kallade sjöpoeterna Coleridge och Wordsworth, som han blev hänförd av. Han ägnade sig en tid mer åt måleri än skrivande, och reste 1802 till Paris för att studera. När han återvände till England kom det till en brytning med sjöpoeterna, som efter att ha stött den franska revolutionen nu tog avstånd från Napoleon. Hazlitt betraktade detta som förräderi, fortsatte hela sitt liv att hylla Bonaparte, smädade med stor energi sina forna vänner och blev själv grundligt smutskastad. Han övergick alltmer till skrivande, lämnade 1811 måleriet och arbetade sedan som konst-, litteratur- och teaterkritiker och dessutom som politisk journalist i en rad tidningar. Som essäist var han uppskattad, fruktad och avskydd, som person var han ständigt kontroversiell och ofta betraktad som omöjlig att ha att göra med (Wordsworth kallade honom "den mest perversa och ondsinta varelse som olyckan fört i min väg"). William Hazlitt dog i ensam misär i London.