Maria Hamberg växte upp i ett småbrukarhem i skuggan av mäktiga Skuleberget i Ångermanland. Gymnasiestudierna förde henne till Örnsköldsvik några mil norr över. Eftersom studierna gått som smort och betygen var goda förväntades hon, som en del av begåvningsreserven, läsa vidare på universitet. Efter att först läst ekonomisk historia, utan att låta sig imponeras, fortsatte Maria på läkarlinjen i Umeå. Åtta terminer av sitt liv lade hon där, utan att känna sig hemma. Sedan ville hon inte mer, trots att alla sade att hon var tokig. Maria Hamberg ville helt enkelt inte bli en del av etablissemanget. Hon ville arbeta inom industrin och vara med "där det small och blåste mest". Hon var inte den enda akademikern som hoppade av till verkstadsgolvet vid den här tiden. Alla blev förstås inte kvar i 25 år som Maria. Det var vid en masugn i Luleå hennes arbetsliv började och sedan dess har hon arbetat som svetsare, plåtslagare, truckförare, maskinskötare och montör på järnverk, koksverk, och verkstäder. När familjen, man och två barn, 1988 flyttade till Stockholm fanns det inga svetsarjobb - i alla fall inte för kvinnor. Det blev istället jobb på Konsums korvfabrik och efter sju år där, fortsatte hon med att dra muttrar på chassiavdelningen på Scania i Södertälje. Det är det tråkigaste jobb hon haft, det mest monotona. Det var under tiden på Scania som hon började skriva. Hon tänkte på dagarna och skrev på kvällarna. Men under senare år har tempot skruvats upp. Det blev ingen tid till tankearbete eller småprat med arbetskamraterna. 2005 tog Maria friår och efter det kändes det omöjligt att gå tillbaka. Numera bor hon i Ullånger, Höga kusten. Där har hon arbetat halvtid i förskolan för att få råd att fortsätta skriva.