Den ryske romanförfattaren Konstantin Fedin föddes i Saratov vid Volga. Efter att ett antal gånger ha rymt hemifrån började han så småningom studera ekonomi i Moskva, för att 1913 fortsätta sina studier i Tyskland. När första världskriget utbröt internerades han, och återvände först 1918 till Ryssland. Han gick med i kommunistpartiet, och deltog under inbördeskriget i Röda armén. 1920 lärde han känna Gorkij och andra författare, och blev medlem i "Serapionbröderna", en litterär gruppering som accepterade revolutionen men krävde autonomi för konsten, förkastade ideologiskt tvång och ibland kallades "västerlänningarna". Efter att 1921 ha lämnat kommunistpartiet reste Fedin mycket i västra Europa, och tillbringade, tuberkulossjuk, åren 1928-34 på ett sanatorium i Schweiz. Därefter flyttade han tillbaka till Sovjetunionen, där han de följande decennierna kom att uppbära viktiga officiella positioner, bland annat som ordförande i författarförbundet. Han var omdiskuterad från alla håll: regimen tyckte ibland att han avvek från partilinjen, och somliga regimkritiker såg honom som en positiv kraft under de politiska tövädersperioderna. Andra har dock anklagat honom för att som en regimens medlöpare ha motarbetat dissidentförfattare som exempelvis Solzjenitsyn.