Författaren Maria Edgeworth föddes i Oxfordshire i England men flyttade femton år gammal till gården Longford på Irland. Fadern Richard Lovell Edgeworth var politiker, författare och vetenskapsman och fick under sina fyra äktenskap sammanlagt tjugotvå barn. När han 1791 reste till England blev dottern ensam ansvarig för familj och hushåll och för att roa sina yngre syskon började hon berätta historier. Dessa resulterade i utgivningen av "The Parent’s Assistant" (1796) och fyllde ett tomrum i den mycket begränsade tillgången till barnlitteratur före 1800-talet. Fadern hade stort inflytande över Edgeworths skrivande som han både stimulerade och kritiserade. Hon formade sina tankar om utbildning, sociala och moraliska principer utifrån faderns filosofi och Rousseausinfluerade didaktik och förmedlade hans idéer i sina texter. Hon var också engagerad i frågan om att förändra Irlands sociala villkor. 1802 reste hon till Paris. Hon var då etablerad och bjöds in i adliga umgängeskretsar där hon träffade den svenske envoyén Abraham Niclas Edelcrantz som friade till henne. Ingen av dem kunde dock lämna sina hemländer och båda förblev ogifta. Under sin andra Parisvistelse 1820 umgicks hon med bland andra sir Walter Scott och Stendhal. Under senare delen av hennes liv tog dagligt arbete på godset och besvikelse över utvecklingen på Irland kraft från hennes författarskap. Faderns död 1817 bidrog till att hon under många år inte skrev. Hon fick också konkurrens av Jane Austen. Edgeworth är en av de mest kända kvinnliga författare som skapade en litterär länk mellan 1700- och 1800-tal. Osedvanligt bildad skrev hon med historisk kunskap om utbildning, klass och kön och hennes omfattande produktion av romaner, berättelser, pjäser, brev och essäer trycktes i flera upplagor. Hon var högt värderad av samtida författare som Frances Burney, lord Byron och Jane Austen, av vilka den sistnämnda refererar uppskattande till henne både i brev och i "Northanger Abbey" (1817). Vid sidan av Charlotte Brontë var Edgeworth en av de brittiska författare som under första delen av 1800-talet hade betydelse för svenska romanförfattare.