Den danske författaren och konstnären Holger Drachmann föddes i Köpenhamn. Efter att med viss svårighet (han var måttligt intresserad av skolan) ha tagit studenten 1865 fortsatte han till universitetet. Men han ville inte bli jurist eller lärare, utan målare, och 1866 började han studera vid Konstakademin. Han inriktade sig på marinmåleri, och deltog i några utställningar innan han greps av längtan att bli författare. Ett par år senare förlovade han sig, och 1871 reste han till London för att som korrespondent för Dagbladet tjäna ihop pengar till giftermålet. Nu lärde han känna engelska socialister och flyktingar från Pariskommunen, och hans upprorsanda började artikuleras i termer av klasskamp. Efter hemkomsten fick han kontakt med kretsen kring bröderna Brandes, och blev en centralfigur i "det moderna genombrottet". Vid samma tid besökte Drachmann också Skagen, vilket gav upphov till den konstnärskoloni som kallas Skagenmålarna (med P.S. Krøyer som mest kända namn). Drachmann fortsatte att resa mycket, och levde i hög grad upp till det romantiska konstnärsidealet om en självförbrännande och kringflackande bohem. Hans relationer till kvinnor, inom och utom de tre äktenskapen, var ofta dramatiska, ibland tragiska och ledde till en serie skandaler. Dessutom väckte Drachmann politiskt uppseende. Under 1880-talet bröt han med bröderna Brandes och rörde sig i hög fart högerut: 1886 skrev han en födelsedagsdikt till kungen och sedan blev han riddare av Dannebrogen. Men under det följande decenniet blev Drachmann åter bohem och närmade sig Brandeskretsen. Under sina sista år firades han som en av sin tids stora författare, men åstadkom så sent som 1906 en avsevärd skandal och tycks ha förlorat sin litterära ställning delvis på grund av sin förmåga att ställa till ett elände för sig själv och andra – främst kvinnor. Även i Skagen var han omstridd, men också omtyckt av många i den fiskarbefolkning han beskrivit i ord och bild. Dit återvände han ofta, där tillbringade han sina sista år, och där ligger han begravd.