Spansk författare, född i Valencia där fadern ägde och drev en speceriaffär. Blasco Ibáñez studerade juridik i hemstaden med examen 1888. Han flyttade därefter till Madrid där han en tid arbetade som sekreterare åt den populäre författaren Manuel Fernández y González. Redan som mycket ung sympatiserade Blasco Ibáñez med det republikanska partiet och, förutom som författare, gjorde han sig också känd som politiker och agitator. Inte mindre än sju gånger valdes han som deputerad till kongressen. Dessutom startade han en tidning 1894, El Pueblo, där han propagerade för sina åsikter, en mix av vänsterståndpunkter som har fått beteckningen "blasquismo". På grund av sin radikala politiska övertygelse var han ofta involverad i häftiga politiska strider och han dömdes vid ett flertal tillfällen till olika fängelsestraff. Redan 1890 tvingades han för första gången i exil (till Paris) och han förde därefter en kringflackande tillvaro, nästan ständigt på resa mellan olika länder. Han gjorde dessutom en regelrätt jorden runt-tripp, beskriven i "La vuelta al mundo de un novelista" (1924-25). Under några år var han bosatt i Argentina, men han återvände till Paris i samband med första världskrigets utbrott. 1921 slog han sig ned i Nice och de sista åren av sitt liv var han bosatt vid franska Medelhavskusten. Han var gift två gånger, från 1925 med sitt livs stora kärlek, chilenskan Elena Ortúzar Bulnes, enligt somliga var hon av stor betydelse för hans författarskap. Blasco Ibáñez avled i Menton.