Johannes Anyuru kommer från Borås. Eftersom han är svart får han ofta följdfrågan, "men dina föräldrar då, varifrån kommer de"? Då svarar han att "farsan är från Uganda, men egentligen från tusen andra berättelser. Från ett fattigt hus. Från tortyr. Från luften med sitt plan. Från krossade drömmar. Från savannen där han fick en bikupa i huvudet en gång ..." Det var på ett vandrarhem i Kenya som hon som skulle bli hans mamma, träffade "farsan". Hon var volontär i ett biståndsprojekt och han en nyutbildad stridspilot på flykt genom Afrika. Idi Amins maktövertagande i hans hemland hade gjort honom till flykting. Tillsammans tog de sig till Sverige; till höghusområdet Norrby i Borås. Mamman jobbade på daghem och pappan var metallare. Så småningom bröt pappan upp från familjelivet. Johannes och bröderna hade under en lång period mycket lite med honom att göra, men hans öde fanns alltid kvar och han återkommer gång på gång i Anyurus senare dikter, för att så småningom bli en hel, hyllad roman. Mamman och bröderna bodde i Växjö nu. "Jag slogs på lekplatser, jag drev hemåt längs vägkanten. Min uppväxt var som allas. Befolkad av jättar." Det var dock tröttsamt att alltid vara "negern". På mellanstadiet var det Odysseus och Herakles ur den grekiska mytologin som fascinerade. På en gymnasielektion stötte han på en dikt om Vietnamkriget av Allen Ginsberg. Den grep honom så starkt att han själv började skriva poesi. Efter gymnasiet påbörjade Johannes Anyuru civilingenjörsutbildning och studier i litteraturvetenskap i Norrköping. I själva verket skrev han mest dikter och räknade mycket lite matematik. Väl hemma i Växjö igen blev det arbete inom vården. Och poesi. Under tio år bodde Anyuru på Hisingen i Göteborg med utsikt över en parkeringsplats. Där blev det många dikter skrivna.