Duraid Al-Khamisi var bara åtta år när han, tillsammans med sina småbröder och föräldrarna, kom till Sverige från Irak. Hans familj lämnade ett stort tvåvåningshus i överklasstadsdelen al-Ghadir i Bagdad. Fadern var en välkänd och framgångsrik guldsmed i sitt hemland och hade mycket gott ställt. Familjen tillhörde den kanske största mandeiska släkten i Irak. När fadern förstod att mandéerna inte hade någon framtid i landet, vågade han inte vara kvar. Han hade råd med priset för en smuggelbiljett till Sverige på 8000 dollar per person. Släkten är nu spridd över stora delar av världen. Det bor bara några tusen mandéer kvar i Irak. De har utsatts för utpressning, kidnappning, mord och våldtäkter. Flykten slutade i en gummibåt på Gotlands ostkust 1994. Efter en tid på en flyktingförläggning i Flen, hamnade familjen först i Åkersberga, där Duraid för första gången fick höra att han var en "svartskalle". Senare, när Duraid precis börjat i femte klass, flyttade de till Husby. Själv ville han bara tillbaka till Irak. Fadern, som snabbt skaffade sig guldsmedens verktyg för att fortsätta i sitt yrke i det nya landet, märkte snart att marknaden för guldarbeten inte var densamma i Sverige som i hemlandet. Med en krigsskada i knäet blev han snart förtidspensionerad. Mamman har vikarierat på "typ varenda förskola i Stockholms stad"; dock utan att få fast jobb.