Den ungerske poeten, prosaisten och journalisten Endre Ady föddes i byn Érmindszent, som då låg i det habsburgska imperiet, numera i Rumänien (platsen är numera omdöpt till Ady Endre på rumänska). Familjen var deklasserad lågadel med starka religiösa traditioner, och Endre Ady gick i både kalvinistiska och katolska skolor. Han var tidigt oppositionell, och efter att par terminers juridikstudier i Debrecen sadlade han om till journalistik, började skriva för en liberal tidning i Nagyvárad – då ett intellektuellt centrum – och blev alltmer kritisk mot den rådande ordningen. 1903 mötte han Adél Brüll, som kom att inspirera hans kärleksdiktning, där hon förekommer under namnet "Léda" (Adél – Léda). 1904 besökte han henne i Paris, där han tog avgörande intryck av exempelvis Baudelaire och Verlaine. Fram till 1912 gjorde Ady sedan många resor till Paris, och förde med sig influenser som kom att bli betydelsefulla för den ungerska litteraturen, och han arbetade också som utrikeskorrespondent för tidningar i Budapest. 1905 års ryska revolutionsförsök bidrog till att radikalisera Ady och hans poesi, 1908 började han medarbeta i den nystartade tidskriften Nyugat, som snart blev tongivande i Ungerns kulturliv. Under några år hade han inget fast hem, utan reste kors och tvärs när han inte vårdades för alkoholism, depressioner och syfilis. 1912 tog förhållandet med "Léda" slut, 1914 blev Ady kär i den unga Berta Boncza, som kom att inspirera hans sena kärlekspoesi. Första världskriget fick Ady att skriva rasande dikter mot slaktandet, och gjorde honom avskydd av den konservativa pressen. Han har kallats "den ungerska revolutionens stormfågel", syftande på den omvälvning som 1918 gjorde Ungern till en demokratisk republik. Den hann Ady uppleva, däremot inte den "rådsrepublik" som utropades i mars. Han dog den 27 januari, i Budapest, och fick en statsbegravning av den kortlivade regering som krossades i augusti. I den satt Georg Lukács, en varm anhängare av Adys poesi.